Jag var förberedd på att säga hej då till Ines idag, men veterinären säger att hon fortfarande har en chans, om jag orkar ge henne den. Det finns liksom inte på kartan att jag inte skulle orka. Hur liten chansen än må vara. Så här ligger hon nu, i mitt knä och spinner! Imorgon får kollegorna se mig med två svullna pingisbollar till ögon. Jag är ju lättlipig i vanliga fall så ni kan ju föreställa er hur dagen har varit. Men det här är en del av livet, som mamma sa, man måste våga chansa ibland. Min kloka mamma! ❤️
