Jag läste för ett tag sedan Marcus Birros artikel om barnomsorgen och den satt mitt i prick. Barnomsorg, sjukvård, skola, socialtjänst mfl, ja alla vi som jobbar med människor, är skamligt underbetalda trots det ansvar vi har. Knasigt är det, på riktigt. Hur som helst, här kommer ett litet utdrag från artikeln:
"Jag lämnar det i särklass dyrbaraste jag har, min son, med glatt sinne, varmt hjärta och med all tillit i världen, till en kvinna som jag egentligen bara kan namnet på. Men jag litar på henne. Jag har absolut förtroende för hennes omsorger om min älskade son. Jag är säker på att hennes värme och yrkesskicklighet kommer hjälpa min älskade son att få en bra dag. Han får omtanke, vänner, lek, mat, kärlek och får, inte minst, träffa några andra människor än hans föräldrar. Vilket inte är att underskatta.
Vem hyllar förskolelärarnas yrkesgärning? När läste man senast en osande försvarsskrift om kvinnorna (och de få männen) på landets förskolor? Vem drar en lans för dessa skamligt underbetalda vardagshjältar?"
Nu väntar nya äventyr till hösten, förskoleklass för Kasper och ny förskola för Sanna, men först SOMMARLOV!
