Det här är min berättelse, min upplevelse av hyperemesis. Jag skriver det för min skull för att jag vill minnas och kunna läsa tillbaka igen när jag mår bra, inte för självömkan, jag är trots allt evigt tacksam att jag får chansen att bära ett litet barn igen.
Hyperemesis står för kraftigt graviditetsillamående och det finns en rad kriterier för att diagnosen ska ställas och som alltid finns det ingen skarp gräns mellan hyperemesis och vanligt graviditetsillamående, det finns dessutom olika grader av hyperemesis. Jag har inte den värsta tack och lov.
Förutom att leva med magsjuka i veckor/månader (som ju de flesta kan relatera till) är det kanske inte lika lätt att förstå hur hyperemesis faktiskt påverkar ens liv i övrigt. Hur det tär på psyket och bryter ner ens kropp. Hur hjärtat börjar bulta bara du reser dig, att en dusch varannan dag känns övermäktigt och hur deppig man känner sig av att vara instängd i sitt hus dag efter dag.
Om man dessutom är som jag - rätt så hård mot sig själv - är det inte helt lätt att acceptera att man faktiskt är så dålig som man är. Som tur var har jag en massa fina människor runt omkring mig, framför allt mamma, som alltid finns där för oss, barnen Hallström :) Som påminner mig om att jag inte ska vara så hård mot mig själv, och som tröstar mig när jag bryter ihop! Och Tobbe, min älskade, vilket lass han har fått dra här hemma, flängt till Apoteket och affären stup i kvarten, tagit hand om hemmet och Kasper.. ♥
Graviditeten med Kasper var inte smärtfri, illamåendet var tärande men jag kämpade på för det skulle ju ge med sig efter v 12, det sa alla. När jag var i v 16 gav jag upp och började med medicin. 3 kg gick jag upp på mina 9 månader och efter förlossningen rasade jag i vikt (såg inte klok ut). Jag hade inte tillräckligt med mjölk till Kasper som skrek efter mat de första veckorna innan vi började med ersättning, sen var han världens nöjdaste bebis.. Jag blev så överrumplad av graviditeten, att man kunde bli så svag och må så dåligt, nästan lite bitter. Inför den här graviditeten skulle jag stålsätta mig, med vilja kommer man långt, jag skulle trotsa illamåendet. Tjena!
Det tog inte många dagar efter pluset innan jag började känna mig sjuk. Trötthet from hell och en huvudvärk som inte går att beskriva med ord. Andra besöket på vårdcentralen inom loppet av en vecka var jag smått desperat, det måste vara något allvarligt, jag klarar inte ens att sitta upp. Borreliaprov och hjärnhinneinflammation uteslöts efter provtagning. Läkaren sa: ta alvedon och promenader så ska du se att du mår bättre. Jag åkte hem, la mig på soffan och bölade.
Kort efteråt träffade jag min fina barnmorska. Hon såg i vilket förfärligt skick jag var, bokade snabbt in en läkartid och sa: lilla vän, du klarar inte av att ta promenader nu, du har nog med att ta hand om dig själv. Sedan träffade jag en stroppig läkare och blev sjukskriven med diagnosen hyperemesis och kraftig huvudvärk - medicin lergigan comp som skulle hjälpa bra (nja). Veckorna som gått sedan dess har varit kämpiga. Mina kräkreflexer är påslagna dygnet runt, flera gånger om dagen har jag legat hulkandes över toaletten och handfatet med saliven forsande ur munnen. Ibland har jag spytt riktiga vinterkräkspyor, men ofta har det inte kommit upp något (finns iofs inte så mycket att kräkas upp). Ingen skillnad egentligen, förutom den korta lättnaden som blir efter att man får upp maten. Minsta lilla trigger, som att lägga en scarves runt nacken, eller dra upp mammabyxorna över magen så får jag springa till toa. Jag har vaknat vissa mornar av att ha fått upp spy i munnen.
Eftersom jag alltid mådde som sämst efter att jag ätit (då snackar vi några tuggor) så började jag så sakta minska mitt matintag ytterligare. Jag började dricka naturdiet-drycker (måltidsersättningar) för att få i mig ngn form av näring, för bebisens skull. Till slut visade urinprovet ketoner, ett första tecken på att kroppen har slut på reserver och börjat bryta ner sig själv, då hade jag knappt ätit någonting på en vecka. Däremot var mina övriga värden bra, dvs inget dropp behövs. Viktminskning idag är -4kg.
Vissa dagar har jag inte orkat kämpa, då har jag legat kvar i sängen och vaknat när det mörknat ute. Dessa dagar har oftast slutat med att jag har brytit ihop. Andra dagar har jag tvingat mig ur sängen. Försökt bryta, åkt till svärföräldrarna över en helg, tagit en promenad med en vän, inget har hjälpt. Jobbigast är ändå att inte kunna vara en bra mamma till Kasper. Som när jag lade mig i hans säng för att vara med honom en stund när han byggde lego, men vaknade av att han lyfte upp min ögonlock.. Min älskade lilla Kasper, han är så tålig. Säger att "mamma, du kanske behöver kräkas lite" och när han är ledsen och tålamodet tryter "jag väntar och väntar och väntar så länge på att bebisen ska komma".. Mammas lilla hjärta ♥
NÅGRA SKILLNADER MELLAN VANLIGT GRAVIDITETSILLAMÅENDE OCH HYPEREMESIS
Morgonillamående
- Du går förmodligen inte ner i vikt alls.
- Illamåendet och kräkningarna stör inte din möjlighet att äta och dricka tillräckligt under dagen.
- Du kräks sällan och illamåendet kommer och går men är inte allvarligt. Det kan orsaka obehag och att man känner sig eländig.
- Förändringar i kost och/eller livsstil är tillräckligt för att få dig att må bättre.
- Typiskt försvinner symtomen efter första trimestern men man kan känna ett lätt obehag under resten av graviditeten.
- Du kommer att kunna jobba och sköta vardagsaktiviteter som vanligt.
- Förlorar minst 3kg eller 5-10% av den kroppsvikt man hade innan graviditeten.
- Dehydrering och ketos.
- Brist på näringsämnen i kroppen.
- Illamåendet och kräkningarna leder till att du knappt kan äta något.
- Du kommer förmodligen inte kunna arbeta under veckor eller månader och kan behöva hjälp med att ta hand om dig själv. Enkla saker som att ta en dusch, köra bil eller handla mat kan vara omöjligt tidvis.
- Börjar tidigt, vanligtvis innan femte graviditetsveckan. Vanligtvis lättar det kring vecka 16 och upphör kring vecka 20.
- Ptyalism, eller hypersalivation.
